Post- och telestyrelsens uppdrag är att verka för hållbar konkurrens och konsumentnytta, men på telekommarknaden gör de i praktiken motsatsen. Myndigheten finansieras till största delen av avgifter som tas ut av företagen under tillsyn. Men regelverket för avgifterna är inte anpassat för dagens telekommarknad – jämförbara företag belastas helt olika. Det drabbar enskilda bredbandsleverantörer och i slutändan konsumenterna.
Förenklat består bredbandsmarknaden av tre nivåer: nätägare som äger de fysiska näten, tjänsteleverantörer som levererar bredbandstjänsten, och kommunikationsoperatörer som agerar mellanhand. Vissa bolag ingår i koncerner där alla tre bolagstyper finns representerade, andra inte.
Storleken på PTS bredbandsavgifter baseras på de individuella företagens försäljning till sina slutkunder och abonnenter. Bahnhof och andra tjänsteleverantörer, som har stora kostnader för att köpa kapacitet i nät som ägs i första hand av Telia och Tele2, måste alltså betala avgifter baserat på sin försäljning till slutkunder trots att den största delen av vår fakturering till kund består av kostnader till nätägarna.
Men vissa bolag behöver inte betala PTS-avgifterna. För koncerner som Telia, som både säljer nätkapacitet till företag som Bahnhof och internettjänster till slutkunder, tillåter PTS att interna avgifter mellan koncernbolagen räknas bort från den avgiftspliktiga omsättningen.
Det är till stor nackdel för Bahnhof och andra rena tjänsteleverantörer som konkurrerar med Telia om slutkunder i Teliakontrollerade nät. Vi får bära våra konkurrenters kostnader. Det blir därför omöjligt för oss att konkurrera med Telia eller Tele2 på lika villkor. För Bahnhof uppgår avgifterna till miljontals kronor varje år och de ökar stadigt i takt med vår omsättning. I första ledet belastar avgifterna oss bredbandsleverantörer, men i slutändan drabbas alla konsumenter.
Bahnhof har sökt en dialog med PTS för att peka på bristerna med avgiftsreglerna och dess tillämpning ur konkurrens- och rättvisesynpunkt. Vi har också föreslagit alternativa modeller för att ta ut avgifterna på ett mer rättvist sätt. Exempelvis att de endast ska betalas av företag som har den faktiska rådigheten över ett telekomnät och upplåter detta mot betalning till tjänsteleverantörer.
PTS har inte ifrågasatt Bahnhofs beskrivning av effekterna som avgiftsberäkningen leder till, men har försvarat beräkningen med att den är enkel för PTS att administrera, och att den aspekten väger tyngre än orättvisorna för Bahnhof och andra tjänsteleverantörer. Enligt PTS själva ska de verka för långsiktig konsumentnytta, hållbar konkurrens och effektivt resursutnyttjande, men idag gör de alltså motsatsen.
Bahnhof begär därför att Regeringen låter genomföra en förutsättningslös översyn av konsekvenserna av nuvarande avgiftssystem, inklusive frågan om konkurrensneutralitet. I en sådan översyn ligger även frågan om avgifter är det lämpligaste sättet att finansiera PTS verksamhet. Dessutom behövs effektiva metoder för att kontrollera att avgifterna används avsiktsenligt när det gäller tillsynen.
Slutligen noterar vi regeringens beslut om att PTS numera ska lyda under finansdepartementet istället för, som tidigare, infrastrukturdepartementet. Det är en välkommen signal om att PTS behöver en överrock när det gäller hushållningen med influtna skatter. Men det krävs mer än så när en myndighet aktivt motarbetar sina uppdrag.
Texten har också publicerats på Dagens Juridik: https://www.dagensjuridik.se/debatt/pts-bredbandsavgifter-snedvrider-svensk-telekommarknad/
