Expressens ledarredaktion publicerade en ”osignerad ledartext” den 4 mars 2019 där de kommenterade S/MP-regeringens lagrådsremiss om datalagring vid brottsbekämpning och manade Bahnhof att ”ta sitt ansvar” i datalagringsfrågan. Bahnhof anmälde text- och faktafel till chefredaktör Thomas Mattsson på Expressen, och Bahnhofs bolagsjurist Wilhelm Dahlborn kommenterade och bemötte ledartextens sakfel i en replik.
Vår replik besvarades med ytterligare en replik från Expressens ledarredaktion, den här gången signerad den politiska redaktören Anna Dahlberg, som menar att Bahnhof har en ”stor brist på kunskap” och att vi målar upp fantasibilder när vi talar om massövervakningens faror. Hon insisterar att datalagringskravet bör utökas. Bahnhofs bolagsjurist Wilhelm Dahlborn har nu skrivit ett svar som vi har skickat till Expressens ledarredaktion och dessutom nu publicerar i öppen form.
Hej Anna,
Tack för att för att du gav dig till känna som författare till den s.k. ledaren och att du tog dig tid att svara på mitt lilla inlägg. Jag vet att ytterligare replikskifte från min sida inte är tillåtet enligt Expressens egna forumregler. Men jag kan ju replikera ändå på annat håll och så får vi se vart det tar vägen.
Först ska jag säga att jag inte tror ett ögonblick på att du har författat vare sig den s.k. ledaren eller repliken på mitt inlägg. Tro mig, jag har följt de här frågorna ett tag och jag känner igen argumenten som tillverkats av polisens och Säpos eget PR-maskineri. Det här har du fått från dem.
Jag skulle gärna vilja bena ut vart och ett av de argument du framför, men ditt senaste inlägg är väldigt spretigt. Det påminner inte så litet om en renskrift av snabbt hoprafsade anteckningar på en krogservett. Så det är svårt att bemöta på ett vettigt sätt. I de här laddade frågorna är det också så lätt att man hamnar i en diskussion om detaljer som skymmer de större viktigare frågorna. Det här inlägget blir därför mer en komplettering av det jag skrev tidigare med ett bredare anslag. Detaljerna kan vi ta i ett annat sammanhang.
Bahnhof och andra operatörer misstänkliggörs för att vara medhjälpare till kriminella. Varför då? ”Jo, för att ni inte datalagrar som vi vill och dessutom motsätter er våra nya lagar om datalagring”. Hur bemöter man sådant? Jag satt vid ett middagsbord för några år sedan tillsammans med ett antal personer och frågan om flyktinginvandring kom upp. Jag sa att jag i princip var positiv till att Sverige skulle ta emot krigsflyktingar varpå en annan middagsgäst utropade: ”Jaså, du är för våldtäkt av svenska kvinnor!”. Jag känner på ungefär samma sätt nu. Enfald förtjänar egentligen inte att bemötas men om den upprepas högljutt alltför många gånger blir det ofrånkomligt. Så jag gör ett försök.
Det Bahnhof gör är att vi tillämpar nu gällande regler till skydd för våra kunders integritet. Vi lämnar ut uppgifter på polisens begäran i den mån vi har uppgifter kvar. Som jag skrev tidigare så är vi enligt den nuvarande lagstiftningen skyldiga att radera uppgifter som vi inte längre behöver. Det här retar förmodligen lagringsförespråkarna inom polisen och Säpo, och i frustrationen heter det att Bahnhof ”obstruerar”. En vindkänslig pappskivepolitiker, naturligtvis utan juridisk utbildning, som bara hör polisens berättelse hakar givetvis på. Likaså Anna på Expressens ledarredaktion. Den här attityden speglar just det som är kännetecknande för en polisstat. Brottsbekämpning går före allt. Lagar och domstolar är irritationsmoment så längre de inte tycker som vi. Folk som stödjer sig på fånig lag istället för att göra som vi säger ”obstruerar”. I Peking, Moskva och Pyongyang nickar man instämmande.
Innan jag går in på det ”nya” förslaget till datalagring så låt mig bara säga att Bahnhof inte är några rabiata motståndare till datalagring för brottsbekämpning. Vi förstår att det kan ha ett värde att granska historiska uppgifter om vem som har gjort vad och när med sin dator eller mobiltelefon i samband med en brottsutredning. Samtidigt är vi ganska skeptiska till att datalagringen har sådana välsignande fördelar som lagringsförespråkarna påstår. Oss veterligen finns det ingen objektiv forskning som visar att datalagring innebär att myndigheterna förhindrar eller klarar upp brott i högre utsträckning än om man inte haft någon datalagring. Om det hade funnits sådan objektiv forskning så borde man i så fall ha refererat till den i utredningsförslaget eller i den senaste lagrådsremissen. Det har man inte.
Så om man nu ska ha någon datalagring så bör den vara starkt begränsad på olika sätt. Framför allt måste den uppfylla de krav på rättssäkerhet som EU-domstolen har ställt upp i sina domar. Det innebär bl.a. att lagringen av uppgifter inte får ske utan avgränsning av den personkrets vars uppgifter berörs, att lagrade uppgifter endast får användas för att bekämpa grov brottslighet, att lagringen ska vara strikt begränsad i tiden och att uppgifter inte får inhämtas utan föregående domstolsprövning. Vi anser också att kostnaden för datalagringen bör betalas av staten istället för operatörernas kunder. Slutligen anser vi att användningen av lagrade uppgifter fortlöpande måste stå under objektiv kontroll så att uppgifterna används på avsett sätt. Lagringen som sådan måste också omprövas om det är så att den inte uppfyller de krav på effektivitet som rimligen kan ställas i förhållande till kostnader, ingrepp och risker.
Det nya förslaget till datalagring som regeringen har kommit med är inte bra. Inte bra alls. Skälet till det är att det i allt väsentligt är samma typ av regler som EU-domstolen underkände i Tele2-målet. För att komma undan det uppenbara har förslagsförfattarna gjort tre saker. För det första så målas en omvänd skapelseberättelse upp där plötsligt mörker inträder efter EU-domstolens dom. Till detta läggs ett antal berättelser från polisen och Säpo som visar hur hemskt och eländigt allt blir om vi inte får tillbaka vår datalagring. De fall som återberättas är kanske inte nödvändigtvis osanna, men kan på goda grunder antas vara friserade och, som man säger, noga utvalda. Någon objektiv forskning är det i alla fall inte tal om. Berättelserna om hur polisen och Säpo utan förvarning blivit rånade på sin datalagring och hur viktig den är för att folkhemmet inte ska rasa samman går i alla fall hem hos ansvariga politiker och därmed är grunden lagd. Hu så hemskt och ve alla onda terrorister och dumma mördarspioner. Snälla, ge oss datalagringen åter. Den Heumanska utredningen blir bara en transportsträcka. Som jag skrev tidigare kan inte EU-domstolens dom ha kommit som en större överraskning mot bakgrund av domen från 2014. I alla fall för någon med normal läsförståelse. Så bilden av hur himlen plötsligt förmörkas av den Elaka Rånaren genom EU-domstolens dom i Tele2-målet är helt enkelt genomfalsk.
Nästa steg är att underminera EU-domstolens dom. Även om lagringsförespråkarna hos polisen och Säpo antagligen sitter och sticker nålar i dockor föreställande domarna i EU-domstolen så kan man inte bara angripa EU-domstolen genom att öppet kalla dem för idioter och säga att de kan ta sin d-a dom och stoppa upp den i xxxxxt. I stället kommer man på att sätta Kammarrätten i Stockholm på de anklagades (och förstås samtidigt de dömdas) bänk. Dessa inbilska lagvrängare har nämligen inte bara begärt ett förhandsavgörande utan att först fråga oss utan man har dessutom ställt en felaktig fråga till EU-domstolen som innebär att domstolen fått det felaktiga intrycket att man i Sverige sparade samtliga trafikuppgifter för samtliga kommunikationsslag. EU-domstolens dom och uttalande om svensk lagstiftning bygger därför på fel grund lyder resonemanget. Beskyllningarna mot Kammarrätten är i själva verket helt felaktiga. Visst, man kan tycka att frågorna till EU-domstolen kunde ha formulerats lite tydligare, men EU-domstolen och den föredragande generaladvokaten har haft full kännedom om innehållet i den svenska lagstiftningen. Dessutom har den svenska regeringen som part i målet hos EU-domstolen haft alla möjligheter i världen att ställa saker tillrätta och påpeka oklarheter i Kammarrättens fråga. Påståendet om den vilseledda EU-domstolen är helt enkelt en ren skröna. Däremot verkar beskyllningarna ha stukat Kammarrätten så till den grad att det lär dröja innan man begär något förhandsavgörande från EU-domstolen igen. I alla fall utan att fråga om lov först.
Det tredje steget består av att man dammar av, putsar lite, lägger till och drar ifrån lite jämfört med de tidigare reglerna. Man tar bort lite uppgifter som man kan få tag på ändå eller ändå inte använder, och så ändrar man lite i lagringstiderna för olika uppgifter. Man gör ett stort nummer av att man kortar ner lagringstiderna för vissa uppgifter för att dölja att man förlänger lagringstiderna för andra mer angelägna uppgifter. Och så presenteras förslaget som om man har bytt upp sig från en rostig och bensinslukande Amazon till en splitterny miljövänlig XC 60. Man gråter en skvätt över man blev tvungen att kassera den gamla ratten. I själva verket är det samma gamla 760 som man har spolat av och bytt avgassystem på.
När Bahnhof påpekar att man kommer dragande med samma gamla regler igen blir man genast beskylld för att gå kriminalitetens ärenden. ”Ni är bara ute efter att tjäna pengar på att skydda brottslingar” går tongångarna från politikerhåll. Den juridiskt outbildade justitieministern hoppar upp och är mycket upprörd. Likaså Anna på Expressens ledarredaktion. Jamen, säger vi. Det är ju fortfarande samma lagring av en mängd information som kan avslöja vad du har gjort på Internet, med vem du har chattat eller talat med i telefon, när du gjort detta, var du har varit etc. och lagringen sker utan någon inskränkning i den personkrets vars uppgifter lagras, och utan att någon behöver vara misstänkt för ett brott eller ens att det finns en misstanke om brott överhuvudtaget. Det var ju just det som EU-domstolen underkände. Menar ni att brottsbekämpning går före allt, frågar vi. ”Ni kan ju inget om brottsbekämpning, det hör jag det. Och komma här och hota om polisstat. Fantasifoster är vad det är” säger lagringsförespråkarna. Och Anna från Expressens ledarredaktion. På Bahnhof känner vi oss inte särskilt träffade av lagringsförespråkarnas (och Annas) beskyllningar. Här i Sverige är vi tämligen ensamma i debatten, men internationellt finns en rad organisationer som tycker som vi och som ser datalagringen som ett hot mot demokratin och den personliga integriteten, inte minst eftersom kraven på flera uppgifter som ska lagras och längre lagringstider kommer att komma lika säkert som att lagrade uppgifter kommer att bli en del av alla brottsutredningar oavsett brottets grovhet och oavsett om uppgifterna behövs eller inte. Jag ser klart framför mig hur talespersonerna från Säpo respektive polisen inom ett par år eller så intygar med lätt darr på rösten hur Sveriges säkerhet är hotad och hur förtvivlad polisen är som inte kan lösa något brott utan tillgång till lagrade trafikdata åtminstone 24 månader bakåt i tiden. ”Vill ni att vi ska lösa och förhindra brott eller inte?”
Överdriver Bahnhof det här med riskerna för integriteten och demokratin? Är det inte bara skrämselpropaganda alltihopa? Jag tycker att det man kan svara genom att citera vad EU-domstolen sa om de svenska reglerna om datalagring i sin dom i Tele2-målet:
”En nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet överskrider således gränserna för vad som är strängt nödvändigt och kan inte anses motiverad i ett demokratiskt samhälle, såsom krävs enligt artikel 15.1 i direktiv 2002/58 jämförd med artiklarna 7, 8, 11 och 52.1 i stadgan.” (p107 i dom den 21/12 2016 i mål C-203/15 m.fl, Tele2-målet) Med ”stadgan” avses EUs stadga om mänskliga rättigheter, min anm.
Det kan vara värt att upprepa ”…kan inte anses motiverad i ett demokratiskt samhälle”. Ord och inga visor här. Skulle vi i det lilla arktiska Bror Duktig-landet med våra präktiga politiker och hedersknyfflar till poliskonstaplar kunna införa en lag som inte är motiverad i ett demokratiskt samhälle? Eller vad säger du Anna? Ägnar sig EU-domstolen åt fantasifoster?
/WD
